En bekännelse
Nu skriver jag här igen..en bekännelse, en sägelse.
Fyfan vad livet var enklare tidigare i livet, nu känner man sig instäng i allt. Allt som händer omkring sig, allt kommer och går såsom inget har hänt, lämmnat kvar en händelse och uppskurna minnen kvar.
Mycket har hänt i livet och mycke mer kommer att hända, mycket mer kommer man få lära sig och föra en del av visheten man får vidare. Försök bearbeta bort de onda, inte allt..för de är rättare sagt lite av de onda som håller oss kvar på jorden..eller?
Man ska inte ignorera sina riktiga vänner. Jag är en ganska komplicerad person..blyg och allt.. Men inte ska man stänga in sig i dåliga tankar som bara får en och må dåligt. Tänk positivt. Jag vet att de inte går ibland, men för de mesta..försök. De skadar ju inte.
Att glömmas..En ny dag att pasera..Jag avundar dig som vanknar upp imorgon med ett leende..Jag avundar dig som vaknar upp..Jag avundar dig som vaknar upp brevid någon du älskar..Jag avundar dig som inte gett upp hoppet..Jag avundar mig själv..Men samtidigt gråter jag åt mig själv.
Vill ha någon berdvid mig, att mysa med, att prata med..att veta att du finns här för mig.
Vart är du min prinsessa? Min vän?
