Inspiration av en blick.

Vägen leder till havet, havet..havet, så vackert. Vid bryggan man står, vakar över himlen, molnen och dess vackra solsken som skiner ner och möter vattenytan. Vad mer kan man önska sig? Än att livet finns här, vi lever...Vi är ett tillsammans med jorden?

Men vi fortsätter vandra..

Tittar ner, tittar upp. Ser stjärnorna, ser ljuset. Man trodde man hade allt, man var nöjd med de man hade. Glad. Överlycklig. Överskattad.

Förväntansfullt skådade jag framtiden.

Trappsteg för trappsteg innan trappstegen försvann och sanningen synades. Vart är du? Gömmer du dig i det kalla mörkret? Undviker du ljuset av snön? Du försvinner.

Vandrandes ner mot gatan sakta.

Jag närmade mig busshållsplatsen, många meningslösa ansikten finns till synes, men vart är du? var är du?
Avgångsdags är kommen, och din plats är tom..förväntningarna släpper snabbt. Var är synen av ditt vackra hår, ditt fina leénde som ja hoppas enbart mig var till att se.
Ikväll reser jag ensam. Livet bär mig till nästa hållplats där allt är likadant, fast ändå lite kyligare, lite kallare än på föregående.
Men kanske nästa gång. Nästa gång kanske resan varar för evigt?


lite oldies och nya ihop och omvridna..

peace, j.